Okej.....pust....andas in.....skratta inte......HAHAHAHAHAHAH!
Jag tror nog att man får ta Violettas inlägg med en nypa salt, för att jag är (kanske) verkligen inte så som hon beskriver mig. Okej, jag ljög.

Eftersom jag inte har något internet så blir det lite svårt att uppdatera. Jag får springa ner till Svenska Skolan de dagar jag inte slutar så sent. Så jag kan garantera att det inte blir några inlägg på måndagar. Men för att gå igenom dagarna lite så börjar jag med igår.

Ja, det hände väl inget speciellt i skolan, alla var sig lika. På kvällen (ca klockan 18.36) så var vi framme vid Lycée International där vi och dem skulle träffa en viss författare. Vi gick in och satte oss, med våra kyckling- eller skinkmackor (vilket fult ord egentligen, syftar på skinkmacka) och saft. Efter ett tag äntrade en ung författare salen och en lärare ställde sig genast upp för att säga "och välkommen Jonas Hassen Khemiri", efteråt applåder. Han hade tagit med sig en hatt där folk hade fått skriva ner frågor som han skulle svara på (fast han svarade nog på 5-6 frågor) och det var verkligen roligt. Det var inte tråkigt en enda minut. Nej, det var inte tråkigt en enda sekund och han pratade om allt från sina böcker, till sin drömkarriär som rappare när han var liten. Jag köpte Ett Öga Rött (eftersom jag redan har de andra två av hans böcker så fanns det kanske inte ett så stort ubud..) och som vanligt blev det krångel med mitt namn.
Hur svårt är det att skriva Josephine? Inte så svårt, men det finns en så många olika sätt att stava det. De stavelserna jag bara älskar är bl.a Josepineh, Jhosepfine, Josehfpine. Men det misstaget jag älskar mest var mina gamla dansbrev jag fick där de stavade mitt namn Josefhinep Phersson. Jag skrattar fortfarande åt det.

Idag på spanskan så lekte jag Michael Jacksson. Ni skulle se Silvios utbrott när jag presenterade mig som honom. Och han skrattade ännu mera när jag sa att "mina intressen är att leka med barn". Estitisk orientering var som vanligt roligt och vi har kommit på en sketch till Le BAT (jag skall vara pappan som Violetta skrev om i sitt gästinlägg).
Men nu till dagens händelse: idag när jag gick över övergångsstället så såg jag någon som jag tyckte jag kände igen. Jag kunde inte placera hans ansikte men jag visste att jag kände igen honom. När vi var två meter ifrån att passera varandra hörde jag hans röst, hans ljuvliga röst... det var Emmanuel Moire. Jag tycker om hans skiva något så otroligt och kan typ alla låtar utantill, ändå om det inte riktigt är min typ av musik så är hans låtar så.... ljuvligt härliga. Och jag ska tala om för er, han är otroligt mycket snyggare i verkligheten! Jag höll på att dö på övergångsstället, men att bli överkörd av bilar kanske inte vore det smartaste sättet att dö på.... *ta i trä*

Nej, nu skall jag logga ut annars så klagar personalen på mig.
Pusspuss
Eran Josephine