Hej jag lever, men det är knappt.
Min familj är här och deh har inte förändrats ett dugg! De är lika barnsliga som alltid och jag och pappa har redan hunnit storbråka två gånger (storbråk är när jag har börjat gråta). Första gången jag gråtit här i Paris.

Men annars så har det varit bra. Känts lite som Svennson Svensson ute i Paris och jag går femton meter ifrån för att jag vill inte att folk ska tro att jag är en psykopat eller något. Vi har visiterat en massa turistgrejer och jag har nästan dött av tristess. Igår hälsade vi på storpappan igår och käre Jesus vad pinsamt det var! Jag fick agera som tolk och pappa sa lite ord på olika språk här och där så det var omöjligt för mig att översätta eftersom jag inte ens förstod vad han sa. Mamma och Anton satt där som två zombies eftersom de inte förstod någonting. Jag är trött som en kalv och jag ska gå och tracka Anton (min bror) som håller på att göra "läxor".

Måste bara säga en sak innan jag säger hejdå...
JAG HAR SVENSKT GODIS I MÄNGDER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
WIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det finns ingenting bättre än att krypa ner i sängen, kolla på tv, dricka en kopp thé och äta svensk choklad ♥ 


Ta hand om er.